Vi kan skylla på & tacka Covid 19 för allt.

den har ju förstört mycket, ändrat våra levnadsvanor och fått oss att stanna upp och tänka till. Gett oss nya rutiner, tagit ifrån oss normalt umgänge. Jag är en ganska osocial människa så jag har nog klarat isoleringen ganska bra, även om också jag saknar de där med att umgås ibland.  Jag har en man som kommer hem varje kväll. Det är ju bra och skönt.  

Efter som jag har hund och gillar att promenera så har jag gjort de i stort varje dag. Men har de varit dåligt väder, då har vi stannat inne, gått senare, väntat på uppehåll.  Vi har gått max 30 minuter per gång i ganska långsam lunk. 

Men när partiman slog till ändras vi våra rutiner. 

Jag blev permitterad 60% och de övriga 40 skulle jag jobba hemma. På sätt och vis fick man en ny arbetsplats i sitt egna hem. Då började grannen och jag prata om att ta gemensamma promenader på morgonen innan vi började jobba och på lunchen. De blev snabba promenader varje dag, sju dagar i veckan, fem dagar går vi en mil och två dagar 5 km. Vi bryr oss aldrig om vad det är för väder, vi ställer aldrig in. Hittills har vi inte stoppats av sjukdom heller. 

Nu jobbar jag fullt igen, oftast hemifrån men då och då på kontoret, när det är alldeles nödvändigt. 

Nu har promenaderna blivit ett gift, ett naturlig  inslag på dagen med frisk luft och "prata av sig lite". Något jag inte vill vara utan. Vi har som övriga landet fått mycket snö och kyla nu, som kallast hittills -16 det är otroligt vackert ut. Kallt och friskt. Mycket bättre med lite - grader en någon plus då blir de bara rått och kallt. Ett år har gått sedan vi började traska på, ett år i Covid19 tid. 

Två månader har gått

sedan jag var här sist. På två månade kan mycket hända men i Corona tider är de inte redigt så.

Jag jobbar fortfarande mestadels hemma. Då och då händer det att jag måste in till jobbet men de är inte ofta. 

Jag har varit på återbesök om min ansiktsförlamning, sist jag var där så hade det gått tillbaka 40% men nu vid sista besöket hela 80% och de är skönt. Förhoppningsvis blir jag helt återställd till nästa besök som blir om ca 3 månader. 

Vår lilla fina vovve Lillan har firat sin 13:onde födelsedag

En ädel ålder för en stor hund som hon. 

Men tyvärr blev hon sjuk bara några dagar efter sin födelsedag. En söndagsmorgon kom hon inte och väckte oss som vanligt, hon låg i sin säng och skällde. När jag kom in slängde hon med huvudet fram och tillbaka och kunde inte resa sig upp. Redigt läskigt. Jag fick tag i en veterinär som kollade henne via mobilen och sa hon med största sannolikhet fått old dog vestibular syndrome eller en tumör. Vi fick tid hos veterinären på torsdagen samma vecka. De togs prover och gjordes sedvanlig undersökning men allt annat såg bra ut, men hon var väldigt dålig. Vi bestämde oss för att åka hem och avvakta helgen och förberedde oss mentalt för att låta henne somna in. Hon led, vi led. På söndagen en vecka efter hon insjuknat ville hon med ut på promenad igen o från den dagen var hon som vanligt. Pigg och allert och vi var lyckliga och glada över att hon blev frisk igen och vi fick ytterligare tid med vår tjej.