Måndag det är första dagen efter helgen ((den bjöd på överraskning))

 Efter en stormig helg kom en måndag med sol och underbart vinterväder. 

Jag fick åka till stora staden för provtagning. Det var ganska folktomt på mottagningen och de naturligtvis på grund av Covid.  

Både en stor personalstyrka och patienter var sjuka. 

Passade på att handla lite när jag var i stan. Väldigt lite folk i affären, kanske för att jag var där ganska tidigt. Skönt att kunna handla i lugn o ro utan trängsel. Ingen vidare trafik på vägarna heller. 

När jag kom hem fick jag

en redigt fin överraskning 

blev alldeles rörd. 

På dörren hängde en jättefin blombukett 

från mina arbetskamrater💗

Dagens burk - goda skorpor och bra förvaring. 

Vardags sysslor

Mina vardagssysslor är ju annorlunda nu efter operationen. Jag har ju lite restriktioner om hur jag ska göra och inte göra. Jag får inte lyfta tungt och bara lättare hushållsarbete. Vad är lättare hushållsarbete? Ja de vet inte jag. Kanske ska jag inte möblera om och flytta möbler :) 

Men jag var hos frissan i torsdags. Skönt att fixa till håret lite. Jag hoppas att jag inte tappar det när jag börjar med cellgifterna men är de så, klarar jag nog det också. Jag klippte mig och gjorde lite slingor. Som alltid vill min frissa göra något fint när jag är klar, den här gången blev det en fläta.

Jag sov med flätat och på morgonen när jag tog ut den så jag ut så här. Jag har väldigt rakt hår så det är kul med lite tillfälliga vågor. 

Jag har hittat en grupp på FB med andra tjejer, damer ja kvinnfolk som har eller har haft cancer. Har funnit ett par där som har ungefär samma som jag. Skönt att ventilera med dem, få råd och inblick i hur de haft det under resans gång. 

Har sett att det cirkulerar fina plåt burkar i bloggvärlden. Jag har flera burkar, mest bruksburkar som används. Tänkte göra till vanan en tag att avsluta mina inlägg med en eller flera av mina älskade brukar - ja för så är det, jag älskar dem 😃

Beskedet

 

Inte så bra som jag hoppats men bättre än de sämsta.

Klart jag hade hoppats att de var en ofarlig sak de tog bort, men så var det inte de var cancer i gallblåsan.  

Det gör redigt ont att bara skriva de där ordet.

De fanns inget i lever, lungor eller andra organ vilket de sa visar att de inte spridit sig. Nu blir det cellgifter, har redan fått tid för första besöket på Onkologiska mottagningen i slutet av nästa vecka. På måndag ska jag in till sjukhuset och lämna prover inför det besöket.

Ute är de full storm o inne i mig stormar känslorna. Har aldrig ens kunna föreställa mig hur det känns att få ett sånt här besked.

Jag litar på läkaren, hon sa det är borta, de här kommer gå bra – 

Ja de ska gå bra!

Dagen före besked dagen

 

Idag känns det som jag sitter i ett väntrum 

och här ska jag vara hela dagen. 

 

Jag är duktigt på att slå bort tankarna på resultatet av den där de tog bort inne i mig.  I morgon får jag veta, i morgon kan jag gå ut från det här väntrummet.

Jo det hade nog en mening att de fann den är grejen, det var ju en tillfällighet som läkaren sa.

                                  herregudco

På morgonen ringde min sköterska i teamet och pratade bort en stund, de är så skönt att de finns och att de bryr sig. Även om jag är stark och envis så behöver även jag prata av mig ibland. 

Nu ska jag sysselsätta mig med något så dagen går  i väntrum. 

Så gick en helg

på fredagskvällen gjorde jag  Oopsies till mig och älsklingen som vi åt när vi tittade på den nya Beckfilmen Rage Room som hade premiär. En av få saker vi ser tillsammans, vi har väldigt olika smak, men svenska deckare och musikprogram gillar vi båda. 

Lördagen börjar jag alltid med en rask  5 km promenad med grannen. Efter frukost åkte vi till stan. De var några grejer älsklingen behövde på Biltema och så behövde vi lite färskvaror. Efter det gjorde inte jag så mycket men älsklingen var i garaget och förberedde Cadilacken för våren.  

Söndagen började som lördagen med vår dagliga promenad. Jag har lite dålig kondis efter operationen så jag blir ganska trött eftersom vi går väldigt fort. Men de är bara, bra konditionen måste bli bra igen. Gjorde semlor till kaffet. Någon gång måste man lyxa till det. 

På eftermiddagen var vi på kalas med god mat och tårta hos en av svärdöttrarna. Grillade älghamburgare, redigt gott. 

Hundarna var väldigt nyfikna och undrade var de var i paketet :) 

De var ju inget ätbart eller lekbart så inget för dem.

Hon hade så vackra blommor, sonen sa lite skämtsamt att jag kunde ta dom för hon hade haft dem några dagar. Haha ja så skulle man kanske göra, turas om att ha samma bukett.

Nu är det måndag igen. Idag följde jag med ut på den tidiga promenaden igen, det har jag inte gjort tidigare efter operationen, men nu känns det som två promenader om dagen igen blir bra. Så vid lunchtid är det dax igen. 

Ser så mycket fina burkar i bloggvärlden så jag tänkte jag med ska bidra med en av mina som används flitigt.

Ansikte

Tänk var man vänjer sig vid saker. Den 8 november 2020 fick jag ansiktsförlamning. De har gått 14 månader sedan dess. Jag har blivit mycket bättre men de sitter fortfarande lite kvar. På min vänstra sida är kinden är lite svullen, ögat är lite mindre, men man vänjer sig. Jag tänker inte så mycket på det längre och de verkar ingen annan göra heller. 

När det hände så började jag av någon anledning tycka om ansikte, inte mitt egna eller någon annans utan konstverk, inte tavlor utan saker. Sånt man tycker om vill man ju gärna ha hos sig så nu har jag flera stycken. Ett av mina barnbarn som var här och tillbringade en dag hos farmor sa - vad många ansikten du har. Ja sa jag och ett fick jag av dig i julklapp. En liten ljushållare, fin som få.  

Mitt senaste fynd flyttade hem förra veckan. En av mina svärdöttrars jobbakompis har gjort det. Jag älskar det. Jag la en apelsin bredvid det så man kan se hur stort det är. 

Visst är det vackert.

Jag har också ett som ständigt ber mig dämpa mig eller kanske rent av säger att jag ska vara tyst.

Telefonköer, köer i affärer det har man upplevt men i början av veckan skulle jag skriva till mitt team i Lund och de gör jag via 1177 och då fick jag uppleva att det kan vara kö på nätsidor också. Jo jag blev lite förvånad - den sidan används tydligen flitigt. 

Den jobbiga MELLANATIDEN

 

Tiden mellan operation och svaret. Man får inte göra mycket och man har inte inspiration att göra så mycket, så håller ju Corona mig borta från att träffa folk. 

Jag försöker verkligen att leva som vanligt, ja eller nästan då, men då och då tränger tankarna på, fram för allt nu när jag börjar närma mig återbesöket i Lund. Den dagen jag får svaret. Jag går varje fall en lång promenad på 5 km varje dag även om det som idag är friska vindar. 

När man inte gör så mycket i sitt eget liv är det skönt att med hjälp av fantasin och en god serie snöa bort ibland. Jag har börjat följa en serie som heter ”Nashville”

En serie som bjuder på nästan allt. Kärlek, hat, familjedrama, empati, glädje, sorg, död, födsel och musik, allt i en härlig röra och blandning. De finns mycket tid till TV nu och skönt de finns streaming för på de vanliga kanalerna finns inte mycket att se, fram för allt inte på dagtid.  Det är en månad sedan jag opererades och har hunnit in i säsong 6 så de har blivit mycket tid i soffan. Men dygnet har ju många timmar och jag mycket ledig tid. 

Operationen

Bilden är lånad och har inget med min op att göra 

Så kom operationsdagen. Jag åkte till operation redan vid 8 på morgonen och kom tillbaka till avdelningen vid 16 tiden tror jag, var lite omtöcknad då så jag noterade inte tiden så noga. Blev opererad av en kvinnlig läkare som kom och pratade med mig kvällen innan och berätta hur de gick till. Operationen tog ca 3.5 timme sa läkaren som ringde min älskling och berättade att den var utförd och klar och att allt gått bra. Själv kunde jag inte ringa honom fören på kvällen. Vet inte om han någonsin blivit så glad tidigare av att höra min röst 💗

Tänkt var att älsklingen skulle vara med i Lund och bo på hotell för att kunna vara hos mig om dagarna. Men på grund av att Covid satte fart igen blev det besöksförbud så han fick åka hem. Själv blev jag testad innan jag blev inskriven på avdelningen. 

Dagen efter operationen var det dax att ta sig ur sängen och gå en vända i korridoren. Jag mådde efter omständigheterna bra, trött naturligtvis och hade naturligtvis ont. De är ganska normalt efter en stor operation. Mitt ärr är 20 cm långt. Jag fick traska omkring lite varje dag och även sitta upp några timmar. Allt skulle ju komma igång igen. De jobbigaste var att bara kunna ligga på rygg och sova. Jag sover alltid på magen eller sidan och de gick inte nu. Låg på lasarettet i 6 dagar. Sov dåligt, de var provtagningar och kontroller med jämna mellanrum. Jag hade datorn med mig så jag kolla på filmer och serie och försökte sysselsätta mig så gott de gick. 

Så blev jag utskriven och älsklingen kom och hämtade hem mig. Där började återhämtningen och väntan på besked - elak eller inte?? Ja de svaret skulle ta några veckor upp till 4 st. 

Jag kom hem på kvällen fyra dagar innan julafton. Den här julen skulle vi i stort hoppa över, eller rättare sagt bara ta det lugnt. Vi hade gjort klart julklappar och sånt flera veckor innan jul, vi visste ju att julen inte skulle bli som vanligt det här året. Innan jag åkte ner till Lund plockade vi fram lite tomtar, de vill ju gärna komma fram när det är jul.

På julafton gjorde en av sönerna med sambo och sällskap vid maten och pratade bort en stund. Det var vad jag orkade med. På juldagen var vi alla bjudna på Kalkonmiddag hos en annan av grabbarna med familj. Redigt gott.

Där drogs mattan bort under mina fötter - livet vändes upp och ner

Jag har haft problem med ett brock på magmunnen hela livet. Nu hade jag haft ont en tid och tyckte det var dax att kolla in magsäcken. Så jag ringde en läkare och fick tid till Gastroskopi. Att såg bra ut men läkaren sa - ska vi beställa tid till en röntgen av buken för att se så symtomen inte kommer någon annanstans ifrån. För att vara på den säkra sidan. Visst- det är alltid en trygghet att få allt kollat. Vad jag däremot inte väntande mig vad det som komma skall. Jag var på röntgen i en annan stad för att de skulle gå fort. Någon dag senare så......................

Jag skulle just gå hem från jobbet, ryggsäcken var på och tiden lagom för att få en skön långpromenad innan älsklingen skulle komma och plocka upp mig. 

Då ringde telefon!

De var läkaren jag besökte som skickat mig på röntgen. Nu ringde han och sa "de ser en förändring på din bukspottskörtel, man kan inte utesluta cancer."  Ett fruktansvärt besked, tårarna rann på min kind så jag såg knappast vad jag gick. Älsklingen plockade upp mig, jag grät så jag knappt kunde prata och han förstod ingenting, men till slut förstod han var som hänt och tröstade så gott de gick. Så glad och tacksam att han finns vid min sida. 💗 Cancer - detta hemska ord. 

Det är svårt att förklara känslorna man får efter ett sånt här besked. Man ser allt möjligt framför sig. Men jag bestämde mig för att inte ta ut varken sorg eller glädje i förskott utan låta utredningen ha sin tid. Det ända jag kunde  göra var att försöka  hålla både humör och hopp uppe. 

Läkaren startade ett standardiserat vårdförlopp SVF och bara någon dag senare blev jag kontaktad av en special läkare på vårt sjukhus som berättade att de haft mitt ärende i sin konferens flera specialister hade tittat på mina röntgen bilder och man var ganska säkra på att det jag hade på buksportköttlen inte var så farligt. Jag skulle utredas vidare.  Jag kallades på speciella röntgen av buken, provtagningar följt av läkarbesök någon vecka senare. Att gick väldigt fort och skönt var det.  Vid läkarbesöket fick jag besked att de man såg på bukspottköttlen var en ofarlig förändring. MEN man såg annat, tumör i gallblåsan. På vårt sjukhus gör man inte operationer av dessa slag i buken så jag fick en remiss till Universitets sjukhuset i Lund som nu skulle ta över min utredning.  

Älsklingen och jag åkte till Lund andra veckan i november  för att träffa ett special team. Där och då blev det klart att jag skulle göra en stor operation i buken där man skulle ta bort gallblåsan, en bit av levern, lymfkörtlar i närheten och eventuellt även gallgångarna. Vi fick information om hur operationen skulle gå till och även alla risker, så som man alltid får vid en operation. De sa även att symtomen jag haft inte hade något med detta att göra. Vilken tur vi har som har så fantastiskt bra sjukvård och läkare.

Vi fick datum och tid för operation tredje veckan i december.  

Veckorna mellan besöket i Lund och inskrivningen för operationen i  december försökte jag och lyckades ganska bra att slå ifrån mig det här och leva normalt, nästan som om de inte fanns. Visst kom tankarna då och då men i de stora hela var jag lugn och tänkte positivt. Jag och älsklingen bestämde att inte använda ordet cancer utan istället "en tumör" även en tumör kan ju vara snäll och de var vårt hopp och tro att den var. 

fortsättning............