den har ju förstört mycket, ändrat våra levnadsvanor och fått oss att stanna upp och tänka till. Gett oss nya rutiner, tagit ifrån oss normalt umgänge. Jag är en ganska osocial människa så jag har nog klarat isoleringen ganska bra, även om också jag saknar de där med att umgås ibland. Jag har en man som kommer hem varje kväll. Det är ju bra och skönt.
Efter som jag har hund och gillar att promenera så har jag gjort de i stort varje dag. Men har de varit dåligt väder, då har vi stannat inne, gått senare, väntat på uppehåll. Vi har gått max 30 minuter per gång i ganska långsam lunk.
Men när partiman slog till ändras vi våra rutiner.
Jag blev permitterad 60% och de övriga 40 skulle jag jobba hemma. På sätt och vis fick man en ny arbetsplats i sitt egna hem. Då började grannen och jag prata om att ta gemensamma promenader på morgonen innan vi började jobba och på lunchen. De blev snabba promenader varje dag, sju dagar i veckan, fem dagar går vi en mil och två dagar 5 km. Vi bryr oss aldrig om vad det är för väder, vi ställer aldrig in. Hittills har vi inte stoppats av sjukdom heller.
Nu jobbar jag fullt igen, oftast hemifrån men då och då på kontoret, när det är alldeles nödvändigt.
Nu har promenaderna blivit ett gift, ett naturlig inslag på dagen med frisk luft och "prata av sig lite". Något jag inte vill vara utan. Vi har som övriga landet fått mycket snö och kyla nu, som kallast hittills -16 det är otroligt vackert ut. Kallt och friskt. Mycket bättre med lite - grader en någon plus då blir de bara rått och kallt. Ett år har gått sedan vi började traska på, ett år i Covid19 tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar