Måndag och tisdag är allt förmiddagarna uppbokade

 

För mig ser måndagar och tisdagar alltid lika dana ut, med små tillägg eller avvikelse ibland.

Måndagar börjar med att sköterskan kommer och kopplar bort mitt näringsdropp jag haft under natten. (jag jobbar för att få bort de där, mina närings prover börjar bli redigt bra för jag äter bra nu)

Efter det åker jag upp till vårdcentralen och lägger om min piccline & tar prover. Jag har vårdcentralen bara ett stenkast bort. Vi flyttade för två år sedan, vi bor fortfarande på landet, ovan en stor by som har vårdcentral, nu mera bor vi bara 1 mil från stan. 

Efter det gör jag var jag vill med måndagarna 😊den här måndagen plockade jag lite här hemma och slappade. 

Tisdag kommer sköterskan o kollar socker o ger mig långtidsverkande insulin, efter det åker jag till sjukhuset och får cellgifter och har en liten trevlig prat och skratt stund med min kontakt sköterska.

Idag körde vi in till stan efter lasarettet för jag hade köpt lite huvud på Marketplace. Ja vad ska jag ha dom till - löshår och hattar, tänkte jag. 

Jag behöver inget löshår (en så länge varjefall), men ni som följt mig genom året vet ju att jag har Fia min skyltdocka. Hon får nytt hår då och då. 

Då körde vi och handlade, fyllde på kylskåpet och skafferi lite. 

På eftermiddagen hade vi lite egen tid. Gubben i sin verkstad och jag hos min massör och div behandlare :) Så skönt att bli lite ompysslad, lite ansiktsbehandling  och få lite lätt massage på axlar och fötter. Sedan kom natten o på tisdags nätter är jag oftast pigg och har därmed lite svårt att sova. Så var de nu med. Det sägs att det är kortisonet som jag får i samband med cellgifterna som gör mig piggelin. I natt sov jag varjefall till 3, sen kollade jag lite TV och så lyckades jag somna en stund igen. 

Kl 5:30 stod jag i duschen. Sen var de bara att köra igång den här dagen. 

Våga vägra dö

 

Januari 2024 – hemska besked.

Vid sista kontrollen efter cancern som opererades bort 2021 i gallan, kom ett ödsligt besked. Obotlig cancer i lymfkörtlarna. Nej vi grät inte, vi bröt inte ihop jag och mannen, vi var chockade men någonstans där bestämde vi  – de här ska vi övervinna, jag vägrar dö.

Nu har det gått 10 månader och det har hänt en del längs vägen, bl a 6 veckor på lasarettet under sommaren. Fick även tillbringa 3 dygn på IVA efter att en blodförgiftning brutit ut. Gick med på hemsjukvård och fick åka hem. Så skönt. Man piggnar till snabbt när man bara får komma hem. Vad gör det att de kommer lite personal och hälsar på för att ta prover och sätta näringsdropp. Jo jag tappade 20 kg, 10 innan sjukhuset och 10 när jag låg där. Min näringsstatus var inte den bästa efter det här. Först i slutet av september satte man in cellgifter och jag är nu på period 2 och går in i andra veckan om två dagar.

Jag mår förvånansvärt bra och lever som vanligt, ja förutom att jag då har besök av sjukvården varje dag och blir lite trött då och då.  Vi jag jobbar inte längre utan är 100% sjukskriven. Vi kunde inte göra så mycket i somras men nu i höst har vi varit iväg på Rally med övernattning ett par gånger. Yngsta grabben kör. Nu i veckan for vi 2 dagar till Ullared och köpte julklappar. Livet rullar på,  Vet inte om jag kommer kunna jobba mer men hur som har sagt upp mig på jobbet för att ta ut pension nästa år. 

Ibland tar livet en vändning man aldrig önskat – jag kämpar på, ser positivt på tillvaron, älskar livet och vill absolut inte dö.