Kanske är de som han säger

älsklingen min. Vi ska köra bil!!!!
De här med att åka kollektivt funkar liksom inte för oss, de blir så rörigt:)

Ni som följt mig länge minns nog tågresan jag tjatade till mig och fick med honom på.
Den historien kan Ni läsa här! de blev ju en aning tubelens:)

Vi stod ju inför att ta ett sista farväl av hans bror.
När jag sa till honom att jag skulle ta bussen upp och möta honom i Stockholm, för jag tycker det är hemskans tråkigt att köra så där långt själv o dessutom kunde jag ju åka med honom hem,  sa han.
- Nej då, du vet att sånt inte funkar jag kommer hem och hämtar dig på torsdag kväll.
- lägg av, du kan inte ligga o köra så långt fram o tillbaka, jag tar bussen, punkt o slut!!!    
   (hörde Ni hur fru Nilsson röt i lite där)

De blev ju som jag sa/ville/bestämde:)
Så jag bokade biljett, vilket man måste på de bussarna.

Men han fick rätt - de blev en aning rörigt:)

Jag hade ju inte precis hållplatsen utanför kunuten så Rosalie körde in mig till Köpingen.
Vi stod o väntade o pratade o väntade och så skickade jag hem henne, för nu var de så dax för bussen att komma. Hon körde och jag stod där på E22:an och såg bilar, långtradare, husbilar, motorcyklar vina förbi åt båda håll - men ingen buss!!

Lånad bild från nätet





När de gått 45 minuter över tiden ringde jag upp bussbolaget o hörde om bussen möjligen var försenad och de var den. Så de var ju bara att fortsätta vänta. Efter ytterligare en kvart så jag den äntligen borta i horisonten, så jag plockade upp mina väskor och gjorde mig klar att gå ombord  MEN
dröm om min förvåning - han körde rakt förbi mig!!! Jag kunde inte annat än tänka på gubben o gapskratta för mig själv där i vägkanten:) Fick ringa upp dom igen o berätta vad som hänt, så fick jag besked om att ta en taxi till nästa stad där bussen väntade på mig. Uj uj, jag ringde Rosalie igen som fick köra upp mig till den väntande bussen, de gick säkert lika fort som att vänta på en taxi (som de nog inte dreller om här:)

Så kom jag då äntligen ombord

Sen flöt de på fint och jag fick en lugn o avkopplande bussresa till Södertälje där vi bestämt att mannan skulle plocka upp mig. Men inte var han där:( de hade strulat lite för honom med, men han dök upp efter en liten stund tack o lov:)

Resten av resan var blandat med sorg, tårar, minne men också glädje.

Nu är vi hemma igen.