Hon kan väl inte komma tillbaka

Idag blåser det ute, regnet piskar och det är fortfarande mörkt fast de borde varit ljust nu.

På hennes  10 år dag, dagen då  Gudrun svepte in över oss. Precis som då hör man hur vinden viner där ute, de var så de började, lite snällt och så tog hon i och larm slog oss fullständigt.  Är hon tillbaka?  känns ju lite läskigt med starka vindar just idag. 
Jag glömmer aldrig den natten.

Så liten man var, maktlöst o fullständigt ovetande om vad som hände där ute. Ingen ström, inga telefoner och inga mobiler. Vi hade en radio som gick på batteri, men dom var dåliga så radion höll inte så länge.De mesta man hörde var att man skulle hålla sig hemma att många vägar var spärrade av nedfallande träd.Man var helt avskärmad. Man trodde i sin enfald att mobilerna skulle hålla men de gjorde de inte, täckningen försvann på kvällen.

Min minste grabb bodde fortfarande hemma och hade en kompis hos sig. Vi spelade kort under tända ljus, bäddade upp till kompisen och sa till honom att stanna under natten, han bodde en bit längre in i skogen och vi visste ju inte alls hur det såg ut där ute. Vi kunde inte heller kontakta hans föräldrar. 

Jag la mig en stund och vilade, somnade till lite och när jag vaknade hade han gett sig av på moped hemåt. Jag var så arg på mig själv som somnat och arg på honom som gett sig iväg ut. Orolig. Han kunde ju inte meddela sig med någon om något hänt. Det där gjorde den natten extra jobbig och de var en stor lättnat när han kom tillbaka dagen efter. Hans färd hem hade varit lite skräckinjagande erkände han, soptunnor och annat som kom vinande genom luften och ljudet av träd som bröts av.

Jag har inget som helst minne av att man varnade för Gudrun. Men de kan ju vara mitt minne som sviktar :) när jag hörde om de första gången var hon redan över oss.

Jag jobbade i Växjö på den tiden och resan upp på måndagen var en märklig upplevelse och syn. Det låg mer träd på marken än vad som stod upp i skogen. Man fick köra i sicksack mellan träden som fortfarande låg kvar på vägen. Man såg hus och gårdar man aldrig sett tidigare, de hade ju varit skymda av skog men nu var inte mycket kvar av skogen. Husen låg mörka långa sträckor, många var strömlösa i veckor efteråt.  

Efter några veckor började de växa upp berg av virke på samlingsplatser längs vägarna. 
Jag stannade  på väg till jobbet en morgon och fotograferade en uppsamlingsplats utanför Ingelstad. Den var enorm, men ändå liten i genomförsel med andra platser. 

 ❤ Vi var skyddade där vi var den natten, vi  överlevde den. Men tyvärr var de många liv som gick till spillo i stormen. Det är de och deras familjer man tänker mest på idag. För visst föll mycket skog och visst gick mycket saker förlorade men det mesta  kan trots allt ersättas, men ett liv kommer aldrig åter - ett liv kan man aldrig ersätta  ❤ 

En heder till alla Er som kämpa där ute i stormen för alla vår andras skull