Herr Nilssons Fru

Jag var just på väg ut för Pärla sprang omkring i hagen och gnäggade högt.
Då!!! Ringde de............

De var min grannväninna några hundra meter längre bort, hon sa

- Torsten är hos mig!!! Va? Jo Torsten är hos mig.

Inte undra på att Pärla var i upplösningstillstånd, hon gillar inte att bli lämnad ensam. Och i upplösningstillstånd blev jag med. Tack o lov var mannen hemma, så jag skrek –Torsten är borta hos Rosalie!!! Så  sprang jag ut till Pärla och han sprang bort till grannen. Jag fick in Pärla i stallet och såg då att Rosalies båda hästar kom mot vårt………..pust o stånk…!!
Jag höll andan - vägen mellan oss är en aning trafikerad, mest av timmerbilar. Så vände de plötsligt o sprang tillbaka hem. Pust...!!! Jag sprang efter och då kom mannen med Torsten.

Tack o lov stannade de bilar som kom förutom EN, som inte släppte på gasen alls trots att han såg lösa hästar på vägen, inte nog med de, han körde fort, trots att de står 50 på skyltarna. Tur inte mannen fick tag i honom för då hade jag väl haft en man i häktet nu...hua..

Vi vet ju alla att de finns folk som resonerar så här:
Hundar ska gå i koppel med husse eller matte.
Hästar ska vara i hagar.
Barn ska vara hemma innanför sina staket inte på vägen.
Och de stämmer ju MEN de kan alla smita och de kan ingen rå för. Det är inget bra försvar om man kör på dom, framför allt inte om man dånar igenom byar o samhällen där det är 50 i 90, 100 km/tim. Så är de nog inte så trevlig att få varken hundar, hästar eller barn i vindrutan.

När väl Torsten var hemma igen såg jag framför mig allt som kunde hänt. Just de där om någon fått honom i vindrutan o då tänkte jag inte så mycket på Torsten utan på de som hade suttit i bilen. Hujedamej……….så hemskt.

Anledningen till att han rymde var förmodligen ett snöras från sadelkammaren. Jag kollar och slår ner snö därifrån varje morgon innan jag släpper ut hästarna, men igår hängde inget ute vid kanten men senare har de ändå rasat ner en drös. Då har Torsten sprungit o inte fått stopp vid grinden (de e ganska halt oxå) utan gick rakt igenom grinden som flög i småbitar.
När han väl såg att han var ute - såg han väl sin chans att hälsa på grannhästarna.
De behövs inte så mycket för att Herr Torsten ska bli rädd han är som en

Pärla däremot är inte speciellt rädd av sig, klart hon hoppar eller rycker till lite om de kommer plötsliga dån eller nått, men vem gör inte det? Igår var hon väldigt duktig för trots att Torsten forserat hela grinden och hon kunde traska rakt ut, så stannade hon i hagen där hon hör hemma. Hon är en redig Pärla

























Torsten o jag är inte så bra kompisar just nu, så jag hoppas han sköter sig helanefter.

Han är för stor o gammal för att hara sig...