Herr Nilssons Fru

Den 29:onde januari är ett magiskt datum för mig.

Idag är det 10 år sedan
jag stod framför himlaporten, skakade på huvudet och sa...nej...nej inte ännu, så vände jag och sprang tillbaka till livet.  
Den dagen lärde mig vad som är viktigt i livet. Hur otroligt mycket det finna att glädjas åt och vara tacksam för.  Då slutade jag gnälla över småsaker, jag lärde mig sakta ner farten, jag lärde mig "ta hand om mig själv", jag lärde mig säga NEJ.
Tack till Er där uppe som aldrig öppnade porten när jag kom och till  sjukhuspersonalen som tog hand om mig. ((trots mitt tillstånd vad de där veckorna på sjukan helt sanslöst roliga, jag glömmer dom aldrig))

Oh så................

Idag är det 4 år sedan.
jag på något oförklarligt sätt MED HÄST!!  Lilla Pärla kom in i mitt liv.
Allt på grund av min svärdotter Johanna.
Hon ville ha häst, så hon tog hem en på foder. Men hästen var ju ensam o såg ledsen ut så min svärdotter sa.
-du kan väl också skaffa en häst.
Jag??? skämtar du eller. Jag har inte suttit på en häst sedan jag var redigt ung o de gångerna gjorde jag det av ren galenskap mer än kunskap.

de finns en häst som ska ut på foder som jag tror skulle passa dig. ((lyssnade hon äns på vad jag sa?? förmodligen inte))
Snälla vän, jag kan inte ha häst, jag skulle inte äns våga gå in till den.
Men snälla vi kan väl varjefall åka och titta på den??
Pust...envisa unge.
Ja okey vi kan åka o titta på den. Men inte mer.
Så fixade hon så vi fick komma och där fanns Ann o Ann kände jag ju sedan tidigare och hon sa också.
Pärla är så snäll, ni skulle trivas bra ihop.
-kom ihåg sa jag till svärdottern. Vi skulle bara titta.
Jag kunde ju inte låta bli att gå in till henne, hon var trots allt väldigt söt. Hon nosade o gosade ungefär som om hon också skulle påverka mig.
VAD HÄNDE??
Ja jag böjde mig och lovade försöka., de kunde ju inte vara farligt att prova. Jag älskar ju djur o hon såg ju verkligen ut som om hon behövde mig. (( hummm))

Den 29 januari 2007 rullade Ann in med hästsläpen på vår gård och 48 år ung blev  jag med häst!!!

Ja på den banan är det. Nog kan gamla tanter lära sig både ett och annat. Några dagar senare tog jag min första ridtur i skogen ca 3 km vill jag minnas de var. De gick ju bra. Efter en tid blev Pärla min på redigt och då kvav jag henne ett löfte.

- du ska få stanna hos mig resten av ditt liv gumman. De löftet kan jag inte bryta.

(om de inte skulle hända mig något, de kan jag ju inte garantera, tyvärr)

Sedan dess har vi flyttat till en annan gård och haft många turer tillsammans, både för oss själva men också med hjälp av ridinstruktör.

Tack Johanna för ditt tjat

Tack Ann för att den här underbara Pärlan blev min.